det är märkligt hur livet tar sina vändningar. hur vitt blir till svart, sedan sakta mot grått för att bli vitt igen. om och om igen. tidvis varierande.
"ups and downs" kallas det. upp och nedgångar som i många fall berikar, men ibland kör än i botten. vad eller vem bestämmer detta, har jag som individ en valmöjlighet? nej.
mitt liv kan te sig som de där rosa molnen, bland topparna. men plötsligt förvandlas det till någonting helt annat. jag faller med flaggan i topp. anledningen kan finnas i det som varit, i någonting som jag trott att jag lagt bakom mig.
mänskligt. orättvist?

det mesta handlar om kärlek. kärlek och saknad. tillsammans med andra "mänskliga" ting. runt, runt som i vilken cirkel som helst.
god natt.

sjukgymnastbesök idag, två timmar kvar (cirkus). detta till följd av en näst intill outhärdlig spänningshuvudvärk, blandad med en annan typ av värk, också den i huvudet, placerad i den bakre delen. en värk som för övrigt inte vill försvinna, den lever och tär på mig varje dag. det är en strålande känsla. inte strålande i någon positiv bemärkelse, utan verkligen åt motsatt håll. det känns helt enkelt som att det strålar i bakhuvudet, upp och ner, fram och tillbaka.
detta är då till följd av vilket? det är väl också en del i "läkningsprocessen", att komma på just det, de bakomliggande problemen.
jag förundras över att det här kommer nu, att jag kan diagnostiseras spänningshuvudvärk idag. jag har länge trott att jag lidit av detta väldigt vanliga problem. men icke. det kommer nu när jag mår bättre än vad jag gjort på många år.
jag har en relativt rimlig förklaring; den efterlängtade distansen. det låter kanske dubbelt. men jag har helt enkelt hemlängtan. eller som jag hellre vill uttrycka det: en enorm saknad efter min familj, mina vänner och det som fanns där "hemma". jag saknar mitt rum, min tillflyktsort.
samtidigt är det så mycket jag inte vill ha av det som finns där, hos min familj. det är många saker jag mår så oerhört mycket bättre av att vara ifrån. men jag saknar dem, mamma och pappa, min bror och jenny, min hund och min katt. det som är min familj, de som är byggstenarna i min grund.

jag vill svänga med orden, som elefanten med sin snabel. jag vill få orden att rinna och bara ösas ur mig som ett skyfall av vattendroppar. det ska vara med kraft, upprymdhet och glädje. inget trams.
men än är jag ingen ordkonstnär..

Välkommen till min nya blogg!