allt plugg står mig upp i halsen.
magen krånglar och jag känner mig sjuk.
jag är riktigt less på det här nu och trots att dagarna går att räkna på mina två händer, innan allt det här är över (för den här gången) så känns det förjävligt just nu.
pressen är enorm, det känns som att jag är på toppen av ett isberg, det kan inte vara så mycket mer än det är just nu. det syns på mig, det måste synas på mig.
jag är trött på det här och trött på att jag aldrig blir nöjd. men det värsta av allt är tröttheten, utmattningen, att jag aldrig känner mig utvilad. dessutom har jag min förbannade mage att tänka på och det gör det inte bättre. det är helt enkelt mest skit med det här nu.
men samtidigt så är det bara nu, i en sån här stund, när det känns som att jag har feber och jag är trött som bara den, då det inte känns som att jag orkar med något, då jag helt enkelt inte kan plugga, som det är så här. det är bara nu jag låter orden ösas ur mig så här. det är inte för att jag är olycklig, det är för att jag är så oerhört stressad och det tär psykiskt och fysiskt på vem som helst.



      









                                                                                                                                             

   egentligen.