In the distance
Light years from tomorrow
But far beyond yesterday
She is watching
Heart aching with sorrow
She is broken, as she waits
Hoping that when all is said and done, we learn to love and be as one

Oh Starlight
Don’t you cry we’re gonna make it right
Before tomorrow
Oh Starlight
Don’t you cry we’re going to find a place where we belong (where we belong)
And so you know
You’ll never shine alone

There are shadows sleeping on the horizon
That leaves us scared and so afraid
As the fall out of a world divided
It brings her tears and so much pain
And so we take cover from the dark
Hoping to find where we can start

Oh Starlight
Don’t you cry we’re gonna make it right
Before tomorrow
Oh Starlight
Don’t you cry we’re going to find a place where we belong (where we belong)
And so you know
You’ll never shine alone
Starlight, we’ll find a place where we belong (where we belong)

You will see as the mountains fall and turn to dust
That there’s one thing that won’t change
I believe there’s something within each of us that always stays
That will always remain as long as love never fades

She is watching, heart aching with sorrow
She is broken, as she waits

Slash - Starlight.

jag vill skriva igen. det senaste året (om inte mer) har det varit som att någonting har hållit mig tillbaka, vad detta någonting är vet jag självklart. depressions helvetet, det där som funnits i så många år att jag inte kan räkna, det där som till slut fick grepp om mig och gjorde mig mer eller mindre handlingsförlamad, okapabel att tänka en klar tanke.

nu sitter jag här igen, starkare än jag varit på mycket länge, kanske någonsin? samtidigt är jag lika skör som en en frusen vattenpöl de där sista frostnätterna innan våren helt tagit över. vissa dagar känns det som att jag kan ta dagen med storm, energin flödar och jag tror mig kunna göra vadsomhelst, det finns inga hinder. jag dansar, jag sjunger, jag ler, jag skrattar hejdlöst utan att bry mig om någonting, jag kramas och jag älskar. andra dagar eller ibland bara under några timmar är det som att ramla ner i det där svarta hålet igen. ni vet säkert hur det är där i det svarta hålet, vi alla är där ibland, vi upplever det bara olika. jag har alltid haft det där svarta hålet alldeles för nära till hands, jag förmodar att det har blivit en del av mig.
..hursomhelst så finns det en styrka inom mig som talar om att jag är värd så mycket mer än så, jag är värd mer än att känna mig som den största skiten på jorden, den som aldrig åstadkommer någonting, den som bara är fel och aldrig tillräcklig, men med det där svarta hålet, som tycks ha en dragningskraft utan dess like, så nära alltid, så ja, faller jag lätt. alldeles för lätt.
..min medvetenhet är det som räddar mig. det faktum att jag har ganska mycket innanför bannbenet likaså, trots att jag är så bra på att tala om för mig själv att jag inte kan ett skit, att jag är värdelös.

det finns så mycket glödje och galenskaper inom mig, om ni bara visste, men jag gömmer mig, jag behåller det för mig själv, rädd för vad världen ska tycka. jag är ju inte "sån", jag är ju den tysta gråa tråkiga och alldeles för seriösa musen som alltid mår dåligt. eller är det jag som sätter den stämpeln på mig själv och lever upp till bilden jag själv skapat? förmodligen.

det jag känner allra mest är all kärlek jag har inom mig. under 1½ års tid stängde jag allt inom mig och vägrade känna. det gjorde så jävla ont att känna. idag gör det ont också, till och från, ibland jävligt ofta till och med. men att känna är så mycket bättre än att inte känna, jag vet det nu.
..och jag vill fortsätta känna, jag vill försöka uttrycka mig igen, jag vill vara en värdefull del av den här världen. ..men mest av allt vara värdefull för mig själv.