jag vill inget hellre än att vara sådär glad.
så som jag kan.
liva upp, vara positiv, ge kärlek.

jag försöker så jävla mycket, men jag känner aldrig att det är nog.

lika mycket som jag försöker, klankar jag ner på mig själv för att jag aldrig gör tillräckligt.
hur jävla bra är det? jag slår ju ner mig själv, så fort jag tagit ett kliv upp.
minsta bakslag och jag är där nere igen.
men så, för omgivningens skull så måste jag upp igen.
jag är så himla rädd.

positiv och glad, det är så det ska vara.
allt annat är en kamp.
jag är så rädd att visa det verkliga.
jag vill inte skrämma iväg.
de säger, jag stannar, jag finns alltid här.
det är så oerhört falskt och fel.

det kom emot mig, igår.
poff sa det och nu sitter det där.
gnager och gnager.
kan inte sluta tänka.
ta bort det, snälla!

jag vill inte tänka på då, jag vill tänka på nu!