ja, det är i alla fall vad jag frågar mig själv just nu.
..eller är jag ens fånig?
ska jag skriva ett skitlångt inlägg här, där jag talar om varför jag är fånig, så kan ni sedan lämna en kommentar och tala om vad ni tycker sen?
njaa, inte riktigt vad jag vill kanske..
om jag är fånig eller inte är nog upp till mig själv att avgöra, men just nu känner jag mig rätt fånig.
anledningen?
när jag är själv blir jag ett vrak.
ja, ett vrak!
jag blir nästan totalt handikappad, åtminstone så har jag ingen lust till ett jäkla skit.
jag sitter rakt upp och ner och mest dumglor känns det som.
idag till exempel så har jag dumglott framför sex and the city..
..och faktiskt lite i litteraturen till seminariet, precis som jag hade planerat, men alldeles för lite för att det ens ska nämnas här egentligen.
hursomhelst..
..jag får känslor som jag inte vill ha.. precis samma känslor som jag fick i somras när tommy åkte till munkedal för att jobba i x antal dagar.
då var det ovist och jag visste inte när han skulle komma hem och så vidare, kanske var min "fånighet" mer befogad då?
..kanske.
men varför känner jag i princip samma saker nu?
han kommer ju hem förr eller senare, han kommer i alla fall sova bredvid mig inatt.
vad är grejen liksom?
för att tänka till lite, vilket inte är så svårt egentligen.., så är det kanske helt enkelt så att jag får för mig att han inte ska komma hem eftersom dagarna utan honom blir så långa?
förmodligen så kommer mina "fåniga" känslor att försvinna allt eftersom jag börjar inse att han faktiskt kommer hem på kvällarna, att jag inte är "ensam och övergiven" (som är orden som kan sätta namn på känslorna).
jag hoppas verkligen det, för jag är ju medveten om att så är fallet.. om inget oförutsägbart skulle hända, men det gör det ju sällan.
en omställning är nog vad det är.. och sånt tar ju tid, har jag hört.
kul kul.. jag ska känna så här ett tag.. men bara jag slipper det.. för jag är inte så här fånig egentligen.. det är bara mina känslor som spelar mig ett spratt..
..ja det är precis vad det är!