citerat från linda:
"är sliten nu... ryggen värker o de är nog bara att acceptera att jag nog har gjort lite för mycket dom senaste dagarna... arbetsbelastningen som är på jobbet just nu kan ta död på vem som helst! helt sjukt att man får ha de så??? och de är ju dessutom dom gamla som blir lidande tyvärr... dom mår ju knappast bra av konstant stressad personal som bara springer in o gör de dom ska och sen lika fort ut genom dörren igen? finns ju ALDRIG tid att sätta sig ner o bara prata eller läsa tidningen för dom eller bara "vara".... är synd.... och nu ska de sparas ännu mer????? hur f-n tänker politikerna? bara att inse.... vården blir bara sämre o sämre o de är inte personalens fel direkt... de är alla hjärndöda politiker som sitter med sina papper o BARA ser pengar o inte till den enskilda individen...."

min kommentar:

---

jag skulle kunna spinna vidare i det här ämnet i alla oändlighet, för verkligheten är den som linda beskriver ovan. för viljan syns tydligt och jag vet själv hur det är, när jag har jobbat som vårdbiträde har jag velat ge tid åt andra saker än ovan nämnda: "in,tvätta,diska,laga mat,medicin,hej då.." osv. det är en människa vi kommer till, en individ med egna tankar, värderingar och önskningar om saker och ting, men hur ofta tänker vi så när vi springer in och ut till vårdtagarna (fast vi kanske helst av allt skulle vilja det)? allt går som på löpande band och i slutet av dagen undrar jag hur man minns de personer man mött under dagen? har man sett en person eller ett vårdpaket? i många fall är det tyvärr det sistnämnda, det här fastän många av de vi idag vårdar har ett relativt litet vårdbehov och större av det sociala behovet, men trots detta drar vi de flesta vid samma kant och behandlar alla likadant. vart finns logiken i det? vad är det som styr?





ja, det finns många fina ord, precis som i flera av de böcker jag läst genom åren i och med utbildningen jag går. men verkligheten då? den ser annorlunda ut och hur länge ska vi blunda för hur det faktiskt är?