nu lyssnar jag underbara, ja helt fantastiska, matthew good. jag kan inte komma på en enda artist vars låtar så genomgående är så suveräna, på alla sätt och vis! ett musikaliskt geni är vad han är!

jag började tänka på en nära vän alldeles nyss, när jag hörde en av låtarna. jag saknar den här personen mer och mer och tänker på allt vi gått igenom genom åren. det har vart mycket fram och tillbaka, men allra mest bara bra. den här personen är en sån viktig del i min tillvaro, precis som så många andra av mina vänner, men den här personen och jag delar nog någonting speciellt, något som jag inte kan sätta ord på.. och jag tror det finns så mycket mer än så. jag älskar den här personen så mycket och vill aldrig att den ska försvinna ur mitt liv, det har hänt och jag vill aldrig vara med om det igen. det är en slags kärlek som inte går att ersätta bara, en slags kärlek som alltid kommer att följa med mig, vad som än händer mellan oss två.

mina vänner har alltid betytt allt för mig, det har vart dom jag vänt mig till när saker och ting vart jobbigt, åtminstone så var det så förr, innan bakslaget då jag fick allt tillbaka som en hård snöboll rakt i ansiktet. det var då jag började tvivla på vad mina vänner egentligen var och varför jag la så mycket tillit till just dem. då var svaret enkelt - för att jag inte hade någon annan. idag har jag någon annan och idag har jag min familj, det hade jag inte då. men det där att våga tro på mina vänner, tro på att de vill ha just mig som vän och finnas där för mig, det är svårt och kommer nog alltid att vara svårt. på grund av detta, på bakslaget i mina tonår. och trots detta så klamrar jag mig lätt fast och vill inte släppa det som är bra, den som är bra, den som en gång visar att den finns där, för mig. precis så som jag gjorde då, innan bakslaget. precis så som jag inte vill göra igen. jag borde ha lärt mig, men uppenbarligen inte. jag vill bara kunna vara vänner, skratta och vara glad, inte fokusera på att jag kanske "öser" över för mycket en dag och förlorar dem. men det är så det är, just den rädslan finns där alltjämt. men jag försöker, tragglar och tragglar med att inte lägga för mycket vikt i "vem" mina vänner ska vara för mig, jag försöker se dem som mina vänner och det som det generellt står för. men när det kommer till det där nära, allt det där som är så tungt och jobbigt att prata om, då blir jag nervös och får en klump i magen. "tänk om den lämnar mig om jag berättar, om jag öppnar mig".

krångligt och jobbigt är det, men medvetenheten finns där och det är viktigtast.. och så här är det, att jag har så mycket att vara glad för, så många underbara människor i min närhet och jag vill vara er underbara vän, precis så som ni är.