gomorron! jösses vilken natt, jag har vaknat sjuttioelva gånger, eller i alla fall en gång i halvtimman. jag har vaknat av minsta ljud, tittat på klockan och försökt somna igen. jag känner mig inte orolig för jobbet, jag är trygg där, i alla fall så pass trygg jag känner att jag kan vara efter den tiden jag redan haft där. jag ser fram emot ännu en sommar som biståndshandläggare, jag tycker att det är kul! min kropp visar mig någonting annat, den visar en rad stressymtom precis så som jag är vana att se dem. jag kämpar emot, försöker styra min kropp med mitt förnuft, och med det jag känner. min kropp lever i något annat, i något som har varit och påverkas av minsta lilla. jag vill så mycket, men min kropp arbetar sällan med mig, det är ännu ett hinder på vägen, ännu någonting som jag ständigt måste kämpa med.
..men jag är så van, det är ju tyvärr så, men jag kan ändå inte sluta hoppas att jag en dag ska kunna vakna och vara i balans, känna i kroppen det jag känner i huvudet.

jag vill ju SÅ mycket, jag vill INTE behöva gå till en läkare och bli sjukskriven. jag klarade mig igenom förra sommaren med magsårstabletter och en stark vilja. jag ska klara det igen, jag önskar bara att jag kunde få ro, inuti.