mycket ord, många tankar men mest av allt: tacksamhet
det blev visst inget inlägg mer igår, trots att det är så mycket som försigår i huvudet, så mycket som vill ut.. men ja, tankarna simmar i sirap i huvudet på mig, det är fan inte bra att inte få sova ordentligt. inatt fick jag i alla fall sova närmare 6 timmar, det är inte fy skam det! nu är mitt kaffe slut och jag funderar över hur jag ska formulera alla tankar.. jag får ge det ett försök, men jag tror banne mig det får bli en kopp kaffe till!
låten "what kind of love" startar min morgon, precis som de senaste dagarna, precis som den startat nästan varje nystartad timme sen jag fick vetskapen om den. det var länge sen en låt satte sig så hårt på min hjärna, länge sen något var så slående, länge sen nåt gick så rakt in i hjärtat. personen som gav mig den här låten har kommit att bli ljuset i min tillvaro, stjärnan som alltid lyser och finns där. han får mig att le oavsett vad, han lyssnar och finns, skrattar och berättar dåliga skämt. delar med sig av sina erfarenheter, får mig att känna mig bra, får mig att synas, talar om för mig att jag är stark, att jag klarar av vadsomehelst, men att livet är tufft. sen i september förra året har jag haft lyckan att spendera oerhört många timmar tillsammans med denna man, dock bara över internet och telefon, men det är inte så bara även om det var ordet jag valde, det är det absolut bästa som har hänt mig på mycket länge. du är det bästa som hänt mig på mycket länge och jag hoppas att du kommer fortsätta förgylla mina dagar! du var en stor del av mitt uppvaknande och jag hoppas att du vill fortsätta följa mig under min resa! <3det var en tanke, ett tack, en underbar känsla som fyller hela mig! jag har så mycket tacksamhet inom mig, för de underbara personer som finns runt omkring. jag vet att jag har "förkastat" mycket (många?) det senaste året, kanske till och med de senaste två åren.. det är skrämmande när jag tänker på det, men det är självvalt, på ett sätt och det har varit oerhört jobbigt emellanåt, men tyvärr välbehövligt. det är dubbelt på ett sätt, för hur mycket jag än har behövt stöttande människor så har jag lika mycket behövt tiden för mig själv, avståndet till vardagen, avståndet till det som har varit. inte förrän nu har jag börjat hitta tillbaka, inte förrän nu "vågar" jag ta steget tillbaka och öppna mig lite igen. det är underbart att se hur det finns några som fortfarande väntar, några som alltid finns där. det är kärlek!
ett steg i min process, ett jäkligt stort steg, ett steg så jäkla svårt att ta var steget från min stora kärlek, från den personen som funnits vid min sida i 5 års tid. en person jag delat så mycket bra med, så många härliga och fantastiska stunder och en underbar vardag tillsammans med.
..men vi har också delat många mindre bra stunder, vi har delat många förtvivlade, orosfyllda, ångestladdade och hemska stunder, stunder där man frågar sig om det finns ett slut någonstans, om det är så här det ska vara..
..jag har frågat mig själv så många gånger hur jag stått ut, hur jag kan ha fortsatt kämpa så länge.
men det är kärlek, det har funnits och finns så mycket kärlek.
..men kärleken kan inte övervinna allt, det har jag förstått nu och kärlek kan också vara att gå vidare, att inse att vi har det bättre på varsitt håll. om inte för alltid, så för nu och om för alltid så ja, jag ångrar ingenting. jag kan fortsätta vara arg på mig själv, hacka ner på mig själv för mitt naiva kämpande, men det är jag och det jag kan göra är att ta lärdom av det och komma ut starkare, komma ut en erfarenhet rikare.
jag är en person, väl medveten om hur jag är, vilket är min styrka och min svaghet på samma gång. men jag försöker intala mig att vara arg på mig själv skadar mer än vad det gör nytta. att gå vidare, hur ont det än gör och hur märkligt det än känns så är det den enda rätta vägen att gå och det viktigaste av allt; ett citat jag läste någonstans och som jag alltid försöker bära med mig:
"never regret anything that made you smile"
..och den här fantastiska människan som jag delat de senaste 5 åren med har fått mig att le och vi har delat så mycket bra! ..men jag lämnar detta förhållande, men jag lämnar inte dig!
..men vi har också delat många mindre bra stunder, vi har delat många förtvivlade, orosfyllda, ångestladdade och hemska stunder, stunder där man frågar sig om det finns ett slut någonstans, om det är så här det ska vara..
..jag har frågat mig själv så många gånger hur jag stått ut, hur jag kan ha fortsatt kämpa så länge.
men det är kärlek, det har funnits och finns så mycket kärlek.
..men kärleken kan inte övervinna allt, det har jag förstått nu och kärlek kan också vara att gå vidare, att inse att vi har det bättre på varsitt håll. om inte för alltid, så för nu och om för alltid så ja, jag ångrar ingenting. jag kan fortsätta vara arg på mig själv, hacka ner på mig själv för mitt naiva kämpande, men det är jag och det jag kan göra är att ta lärdom av det och komma ut starkare, komma ut en erfarenhet rikare.
jag är en person, väl medveten om hur jag är, vilket är min styrka och min svaghet på samma gång. men jag försöker intala mig att vara arg på mig själv skadar mer än vad det gör nytta. att gå vidare, hur ont det än gör och hur märkligt det än känns så är det den enda rätta vägen att gå och det viktigaste av allt; ett citat jag läste någonstans och som jag alltid försöker bära med mig:
"never regret anything that made you smile"
..och den här fantastiska människan som jag delat de senaste 5 åren med har fått mig att le och vi har delat så mycket bra! ..men jag lämnar detta förhållande, men jag lämnar inte dig!
idag kan jag sitta här och känna en glädje, en obeskrivlig känsla om hopp och lycka inför framtiden. detta trots att den delvis är oviss, trots att mycket inte är ordnat, trots att det finns saker jag oroar mig för..
..men jag kan sitta här med en trygghet, en känsla av att veta att jag har kommit någonstans, att jag har tagit ett steg i rätt riktning och framför allt att jag har gjort någonting för mig själv. den känslan kan bära mig långt!
..men jag kan sitta här med en trygghet, en känsla av att veta att jag har kommit någonstans, att jag har tagit ett steg i rätt riktning och framför allt att jag har gjort någonting för mig själv. den känslan kan bära mig långt!
Kommentarer
Trackback