jag vill inget hellre än att vara sådär glad.
så som jag kan.
liva upp, vara positiv, ge kärlek.

jag försöker så jävla mycket, men jag känner aldrig att det är nog.

lika mycket som jag försöker, klankar jag ner på mig själv för att jag aldrig gör tillräckligt.
hur jävla bra är det? jag slår ju ner mig själv, så fort jag tagit ett kliv upp.
minsta bakslag och jag är där nere igen.
men så, för omgivningens skull så måste jag upp igen.
jag är så himla rädd.